miércoles, 8 de octubre de 2014

Yo te ailoviu mucho

En español
På svenska
In  English



Acaba de entrar a imprenta mi último libro de poemas Yo te alivoliu mucho. Después de un intenso intercambio de correos traducidos del coreano al inglés, del inglés al sueco y del sueco al español, llegamos a un acuerdo con el pintor Sung Jin Kim quien me envió una reproducción de la pintura que ilustra el libro. Como ya empieza a ser costumbre, la obra será presentada en París el 10 de noviembre. La presentación estará a cargo de la poeta Myriam Montoya. A partir del primero de diciembre se podrá adquirir en las librerías de Bogotá. En Suecia estará a la venta a partir del 27 de octubre. Por último, quiero compartir con Ustedes el poema que inspiró el título del libro. La traducción tanto del sueco como del inglés es de Anette Höglund.

Ny diktsamling You te ailoveyou mucho av Víctor Rojas är skickad till tryckeriet!
Här kan du läsa ett smakprov på svenska.

A new book of poems had been sent to the printers. It´s Yo te ailovio mucho by Víctor Rojas. For our english speaking readers: here´s a preview.


Yo te ailoviu mucho
(Sinfonía en Neruda)

A Olga Cristina Rojas

Yo no sé a ciencia cierta
por qué tú y yo nos olvidamos durante tanto tiempo

Creo que fue a causa de que tú empezaste a trabajar
en un hospital
atendiendo heridos mortales en el turno de la noche

Por eso nunca más volvimos a caminar La séptima
en las horas de la tarde
mientras yo te cantaba al oído poemas de amor
aprendidos de memoria

Un día me entregaste tus labios
impregnados de carmesí en una hoja de cuaderno

¿Te acuerdas?

Con mucho cuidado la doblé y guardé tus labios
en mi billetera de cuero de vaca llanera
que había comprado en el Pasaje Rivas
que hoy por desgracia ya no existe
Tus labios iban conmigo a toda parte

Me ayudaban a pagar
cuando compraba cuchillas de afeitar
en la tienda de la esquina
o cuando me deshacía de los doscientos pesos
que costaba viajar en la buseta ejecutiva
que rodaba por la Carrera décima

En las horas en que me sentía deshabitado
abría mi billetera y conversaba con tus labios

En las noches estrelladas y de astros titilantes
como esas de tu poeta preferido
tus labios me decían que no eras de otro
pero tampoco eras el último dolor que yo sufría

Podría creerse
que yo andaba por las fronteras del desvarío
hablando con una hoja de cuaderno
y besando a escondidas unos labios rojos
que a nada sabían

En verdad
tus labios me acompañaron
hasta una noche propicia para escribir versos tristes
en que un ladronzuelo en Venecia
el barrio ese que se inunda
cada vez que llueve torrencialmente en Bogotá
sintió celos o qué sé yo
y delante de los pocos y fríos transeúntes
que recorrían la calle principal
sacó a relucir
con la poca luz del alumbrado público
un cuchillo de acribillar marranos

¡Entréguemela! me ordenó

Mi cobardía te entregó sin más ni menos

Entonces protegido por las sombras
y hablando con tus labios
vi al manilargüelo perderse
sin ningún apuro al doblar la esquina

A partir de esa noche
los días para mí se volvieron de suicidio

No sólo no tenía quién me acompañara
a comprar cuchillas
para quitarme las incipientes barbas
sino que tampoco tenía con qué pagar
Así fue
acosado por la desesperanza pensé en aprender inglés
y marcharme lejos muy lejos
de tu olvido y los ladronzuelos de suburbios

Pero sólo alcancé a llegar al barrio Kennedy
y ahí
en la parada del bus te encontré de nuevo

Yo te ailoviu mucho
te dije para impresionarte
con lo poco que había aprendido
del idioma de quienes se marchan lejos

Pero tú fuiste más ingeniosa
y te convertiste en hoja de cuaderno

Con tus labios manchaste los míos de rojo
mientras gruñías que los poetas
cuyos versos yo te recitaba de memoria
eran mentirosos
porque los falsos olvidos son cortos
y los verdaderos amores son largos





Jag ailoviu dig väldigt mycket
(I Nerudas symfoni)

Till Olga Cristina Rojas


Jag vet inte precis
varför du och jag föll i glömska så länge

Jag tror det var för att du började arbeta
på en sjukhus
med dödligt sårade under nattskiftet

Därför promenerade vi aldrig mer på Sjunde Avenyn
under aftonens timmar
medan jag sjöng kärleksvisor
i dina öron utantill

en dag gav du mig dina läppar
impregnerade med rött på ett pappersark

Minns du det?

Försiktigt vek jag ihop det och sparade dina läppar
i min plånbok av kohud
som jag köpt
på Rivas passage
som tyvärr inte längre finns

dina läppar följde mig överallt

De hjälpte mig att betala
när jag skaffade rakblad
i affären på hörnan
eller när jag betalade tvåhundra pesos
för att åka med bussen som rullade på Tionde Avenyn

Under dessa timmar när jag kände mig ensam
öppnade jag plånboken och talade med dina läppar

På stjärnklara nätter med skälvande himlakroppar
som dessa av din favoritpoet
sa dina läppar till mig att du inte var till för någon annan
men att det inte heller var den sista smärta du skulle skänka mig

man skulle tro
att jag befann mig vid galenskapens gräns
för att jag talade med ett pappersark
och kysste dina
blodlösa läppar

I sanning
umgicks dina läppar med mig
tills en natt, som gjord för att skriva sorgsna verser
drog en tjuv i Venedig,
i den stadsdel som svämmar över
vid varje skyfall i Bogotá
svartsjuk eller inte vet jag vad han blev
och inför de få förbipasserande
genom huvudgatan
upplyst
med svaga gatljus,
fram en kniv som man slaktar grisar med   

Ge mig den! beordrade han

Min feghet gjorde inget motstånd

Då skyddad av skuggorna
och i samtal med dina läppar
såg jag tjuven försvinna
utan brådska runt gathörnet

Från och med den natten
blev mina dagar ett inferno

Jag hade inte längre någon som kunde följa mig
att köpa rakblad
för att bli av med mitt begynnande skägg
och inte heller något att betala med

Det var då
ansatt av hopplöshet som jag tänkte lära mig engelska
och resa långt bort
ifrån din glömska och förorternas tjuvar

Men jag nådde inte längre än till Kennedykvarteret
där
träffade jag dig åter på busshållsplatsen

Jag ailoviu dig väldigt mycket
sa jag för att imponera på dig
med de få ord som jag hade lärt mig
av språket som de som reser långt talar

Men du var smart
och förvandlade dig till ett pappersark

Med dina läppar fläckade du mina med röd färg
medan du förnekade att poeterna  
vars verser jag reciterade utantill till dig
var lögnare
eftersom den falska glömskan är kort
och den äkta kärleken lång.



I ailoviu you very much
(Neruda´s symphonie)

                                                                 To Olga Cristina Rojas

I don´t exactly know
why you and I forgot about us for such a long time

I believe it was because you began to work
in a hospital
on night shift with the lethally wounded

That is why we never walked the Seventh Avenue no more
on evening hours
while I sang love songs
by heart in your ear

one day you gave me your lips
dyed dark red on a sheet of paper

Remember?

I folded it carefully and saved your lips
in my cow skin wallet
that I bought
in the Riva passage
that unfortunately no longer exist

your lips followed me everywhere

They helped me pay
when acquiring razor blades
in the shop on the corner
or when I paid two hundred pesos
for the bus rolling on Tenth Avenue

In these lonely hours
I opened my wallet and talked to your lips

On these clear starry nights with shivering celestial bodies
as these by your favorite poet
your lips told me that you were not meant for another
and the pain you presented to me was not the last

one would believe
that I was on the verge of madness
for talking to a sheet of paper

and kissing your
bloodless lips

In truth
your lips were with me
until one night, perfect for writing sad verses
a thief in Venice took,
in a part of town that floods
every time heavy rain falls in Bogota
got jealous or I don´t know what
and before the few passers by
through the main street
lit by
weak street lights,
a knife to slaughter pigs with

Give it me! He ordered

My cowardice did not resist

Then protected by shadows
in conversation with your lips
I saw the thief disappear
around the corner without haste

From that night on
my days became an inferno

I no longer had someone to accompany me
buying razor blades
to cut my incipient beard
and nothing to pay with

By then
afflicted by hopelessness I decided to learn English
and travel far away
from your oblivion and suburban thieves

But I only reached Kennedy quarters
where
I once again ran into you at the bus stop

I ailoviu you very much
I said to impress you
with the few words I learnt
of the language spoken by those who travel far

But you were smart
and transformed into a sheet of paper

With your lips you colored mine deep red
while you denied that the poets
whose verse I recited to you by heart
were liars
since false oblivion is short

and real love is forever

No hay comentarios:

Publicar un comentario