En español
På svenska
In English
Acaba de entrar a imprenta mi
último libro de poemas Yo te alivoliu
mucho. Después de un intenso intercambio de
correos traducidos del coreano al inglés, del inglés al sueco y del sueco al
español, llegamos a un acuerdo con el pintor Sung Jin Kim quien me envió una
reproducción de la pintura que ilustra el libro. Como ya empieza a ser
costumbre, la obra será presentada en París el 10 de noviembre. La presentación estará a cargo de la poeta
Myriam Montoya. A partir del primero de diciembre se podrá adquirir en las librerías
de Bogotá. En Suecia estará a la venta a partir del 27 de octubre. Por último,
quiero compartir con Ustedes el poema que inspiró el título del libro. La
traducción tanto del sueco como del inglés es de Anette Höglund.
Ny diktsamling You te ailoveyou mucho av Víctor Rojas är skickad till tryckeriet!
Här kan du läsa ett smakprov på svenska.
A new book of
poems had been sent to the printers. It´s Yo te ailovio mucho by Víctor Rojas. For our english speaking readers: here´s a preview.
Yo te ailoviu mucho
(Sinfonía en Neruda)
A Olga Cristina Rojas
Yo no sé a ciencia cierta
por qué tú y yo nos
olvidamos durante tanto tiempo
Creo que fue a causa
de que tú empezaste a trabajar
en un hospital
atendiendo heridos
mortales en el turno de la noche
Por eso nunca más
volvimos a caminar La séptima
en las horas de la
tarde
mientras yo te
cantaba al oído poemas de amor
aprendidos de
memoria
Un día me entregaste
tus labios
impregnados de
carmesí en una hoja de cuaderno
¿Te acuerdas?
Con mucho cuidado la
doblé y guardé tus labios
en mi billetera de
cuero de vaca llanera
que había comprado
en el Pasaje Rivas
que hoy por
desgracia ya no existe
Tus labios iban
conmigo a toda parte
Me ayudaban a pagar
cuando compraba
cuchillas de afeitar
en la tienda de la
esquina
o cuando me deshacía
de los doscientos pesos
que costaba viajar
en la buseta ejecutiva
que rodaba por la
Carrera décima
En las horas en que
me sentía deshabitado
abría mi billetera y
conversaba con tus labios
En las noches
estrelladas y de astros titilantes
como esas de tu
poeta preferido
tus labios me decían
que no eras de otro
pero tampoco eras el
último dolor que yo sufría
Podría creerse
que yo andaba por
las fronteras del desvarío
hablando con una
hoja de cuaderno
y besando a
escondidas unos labios rojos
que a nada sabían
En verdad
tus labios me acompañaron
hasta una noche
propicia para escribir versos tristes
en que un
ladronzuelo en Venecia
el barrio ese que se
inunda
cada vez que llueve
torrencialmente en Bogotá
sintió celos o qué
sé yo
y delante de los
pocos y fríos transeúntes
que recorrían la
calle principal
sacó a relucir
con la poca luz del
alumbrado público
un cuchillo de
acribillar marranos
¡Entréguemela! me
ordenó
Mi cobardía te
entregó sin más ni menos
Entonces protegido
por las sombras
y hablando con tus
labios
vi al manilargüelo
perderse
sin ningún apuro al
doblar la esquina
A partir de esa
noche
los días para mí se
volvieron de suicidio
No sólo no tenía
quién me acompañara
a comprar cuchillas
para quitarme las
incipientes barbas
sino que tampoco
tenía con qué pagar
Así fue
acosado por la
desesperanza pensé en aprender inglés
y marcharme lejos
muy lejos
de tu olvido y los
ladronzuelos de suburbios
Pero sólo alcancé a
llegar al barrio Kennedy
y ahí
en la parada del bus
te encontré de nuevo
Yo te ailoviu mucho
te dije para
impresionarte
con lo poco que
había aprendido
del idioma de
quienes se marchan lejos
Pero tú fuiste más
ingeniosa
y te convertiste en
hoja de cuaderno
Con tus labios
manchaste los míos de rojo
mientras gruñías que
los poetas
cuyos versos yo te
recitaba de memoria
eran mentirosos
porque los falsos
olvidos son cortos
y los verdaderos
amores son largos
Jag
ailoviu dig väldigt mycket
(I
Nerudas symfoni)
Till Olga Cristina Rojas
Jag vet inte precis
varför du och jag föll i glömska
så länge
Jag tror det var för att du
började arbeta
på en sjukhus
med dödligt sårade under
nattskiftet
Därför promenerade vi aldrig mer
på Sjunde Avenyn
under aftonens timmar
medan jag sjöng kärleksvisor
i dina öron utantill
en dag gav du mig dina läppar
impregnerade med rött på ett
pappersark
Minns du det?
Försiktigt vek jag ihop det och
sparade dina läppar
i min plånbok av kohud
som jag köpt
på Rivas passage
som tyvärr inte längre finns
dina läppar följde mig överallt
De hjälpte mig att betala
när jag skaffade rakblad
i affären på hörnan
eller när jag betalade tvåhundra
pesos
för att åka med bussen som
rullade på Tionde Avenyn
Under dessa timmar när jag kände
mig ensam
öppnade jag plånboken och talade
med dina läppar
På stjärnklara nätter med skälvande
himlakroppar
som dessa av din favoritpoet
sa dina läppar till mig att du
inte var till för någon annan
men att det inte heller var den
sista smärta du skulle skänka mig
man skulle tro
att jag befann mig vid
galenskapens gräns
för att jag talade med ett
pappersark
och kysste dina
blodlösa läppar
I sanning
umgicks dina läppar med mig
tills en natt, som gjord för att
skriva sorgsna verser
drog en tjuv i Venedig,
i den stadsdel som svämmar över
vid varje skyfall i Bogotá
svartsjuk eller inte vet jag vad
han blev
och inför de få förbipasserande
genom huvudgatan
upplyst
med svaga gatljus,
fram en kniv som man slaktar
grisar med
Ge mig den! beordrade han
Min feghet gjorde inget motstånd
Då skyddad av skuggorna
och i samtal med dina läppar
såg jag tjuven försvinna
utan brådska runt gathörnet
Från och med den natten
blev mina dagar ett inferno
Jag hade inte längre någon som
kunde följa mig
att köpa rakblad
för att bli av med mitt
begynnande skägg
och inte heller något att betala
med
Det var då
ansatt av hopplöshet som jag
tänkte lära mig engelska
och resa långt bort
ifrån din glömska och
förorternas tjuvar
Men jag nådde inte längre än
till Kennedykvarteret
där
träffade jag dig åter på
busshållsplatsen
Jag ailoviu dig väldigt mycket
sa jag för att imponera på dig
med de få ord som jag hade lärt
mig
av språket som de som reser
långt talar
Men du var smart
och förvandlade dig till ett
pappersark
Med dina läppar fläckade du mina
med röd färg
medan du förnekade att poeterna
vars verser jag reciterade
utantill till dig
var lögnare
eftersom den falska glömskan är
kort
och den äkta kärleken lång.
I ailoviu you very much
(Neruda´s symphonie)
To Olga Cristina Rojas
I don´t exactly know
why you and I forgot about us for such a long time
I believe it was because you began to work
in a hospital
on night shift with the lethally wounded
That is why we never walked the Seventh
Avenue no more
on evening hours
while I sang love songs
by heart in your ear
one day you gave me your lips
dyed dark red on a sheet of paper
Remember?
I folded it carefully and saved your lips
in my cow skin wallet
that I bought
in the Riva passage
that unfortunately no longer exist
your lips followed me everywhere
They helped me pay
when acquiring razor blades
in the shop on the corner
or when I paid two hundred pesos
for the bus rolling on Tenth
Avenue
In these lonely hours
I opened my wallet and talked to your lips
On these clear starry nights with shivering celestial bodies
as these by your favorite poet
your lips told me that you were not meant for another
and the pain you presented to me was not the last
one would believe
that I was on the verge of madness
for talking to a sheet of paper
and kissing your
bloodless lips
In truth
your lips were with me
until one night, perfect for writing sad verses
a thief in Venice took,
in a part of town that floods
every time heavy rain falls in Bogota
got jealous or I don´t know what
and before the few passers by
through the main street
lit by
weak street lights,
a knife to slaughter pigs with
Give it me! He ordered
My cowardice did not resist
Then protected by shadows
in conversation with your lips
I saw the thief disappear
around the corner without haste
From that night on
my days became an inferno
I no longer had someone to accompany me
buying razor blades
to cut my incipient beard
and nothing to pay with
By then
afflicted by hopelessness I decided to learn English
and travel far away
from your oblivion and suburban thieves
But I only reached Kennedy quarters
where
I once again ran into you at the bus stop
I ailoviu you very much
I said to impress you
with the few words I learnt
of the language spoken by those who travel far
But you were smart
and transformed into a sheet of paper
With your lips you colored mine deep red
while you denied that the poets
whose verse I recited to you by heart
were liars
since false oblivion is short
and real love is forever
No hay comentarios:
Publicar un comentario